Jag blev rörd av Spike Jonze filmatisering av Vildingarnas Land (Eng. titel: Where the Wild Things Are). Den är en genial interpretation och vidareutveckling som blåser liv i Maurice Sendaks lika geniala sagobok. Varje vilding i filmen gestaltar emotionella processer såsom vrede, avundsjuka, ånger, empati, kärlek och omsorg etc. Allt detta som vi människor brottas med inte minst som barn. Spike Jonze har med filmen verkligen lyckats externalisera det abstrakta inom oss och göra det konkret i dessa karaktärer, precis som all konst syftar till på olika sätt. Det ger oss möjlighet att se, lära något och bättre kunna hantera vår komplexa natur.

En annan sak som slår mig är hur Vildingarnas Land handlar om ledarskapsprykologi. Man får följa den unge pojken Max uppenbara svårigheter med att tillfredställa och hålla ihop hela gruppen av vildingar, som trots allt gjort honom till kung över dem. Jag ser en och annan parallell till "Flugornas Herre" av den brittiske författaren och nobelpristagaren William Golding. Varje chef bör se denna film.

Jag tog med mina två knattar, fyra och sex år gamla, på filmen. Rekommenderad åldersgräns var förvisso satt till sju, men jag tänkte att har de med förtjusning klämt i sig "Wall-E" typ 30 gånger under julen, så kan de nog tillgodogöra sig även denna film utan några bestående men. Jag hade ju dessutom letat fram brorsans gamla originalexemplar av Maurice Sendaks sagoböcker från 70-talet och läst för barnen. Faktum är att de inte engagerade sig särskilt emotionellt i filmatiseringen överhuvudtaget. De satt mer och vände sig om och tyckte det var fränt med biosalongen och allt folk bakom. De var helt enkelt för unga och obekymrade för att kunna identifiera sig med filmens psykologiska innehåll.

Det har sagts att detta är en barnfilm, men sanningen att säga är att Vildingarnas Land är en film för vuxna om barn.

Läs även andra bloggares åsikter om maurice sendak, spike jonze, bio, film, barn, vildingarnas land, psykologi, chefer, samhälle

Intressant?