I skuggan av vräkiga Universeum i Göteborg ligger Världskulturmuseet. På avstånd utanför, sett från Universeum, får man inte någon känsla av att här finns Göteborgs hippaste museiupplevelse! Det är inget museeum som myllrar av korridorer, vinklar, vrår och saker direkt. Här är det stora enkla rum, ytor och modernistisk design som gäller. Byggnadens form bygger på öppenhet med stora öppna ytor och glasade väggar.

Det första intrycket är att museet har fri entré. Helt rätt med tanke på museets sociala koncept. Ett museum med fri entré som ligger precis intill Göteborgs typ dyraste museum, Universeum.. Gratis (ivarjefall skattesubventionerat) är gott och stimulerar samhällsekonomin på sikt i form av ökad kunskap hos en bredare konsumerande och producerande allmänhet, precis som det fina med Internet.

Det andra intrycket är som sagt museets arkitektur i modernistisk stil ritad av londonbaserade Brisac Gonzalez. Byggnaden är formad för spontana möten med nya tankar, upplevelser och människor.

Syftet med byggnaden är att välkomna människor från alla skikt i samhället. Arkitekterna var angelägna om att huset inte skulle kännas elitistiskt, eller som ett fort, vilket kan vara vanligt när det gäller museer. Här ska man känna sig inkluderad, delaktig och avslappnad. Byggnaden ska ge Världskulturmuseet en plattform för dialog med sin publik och mellan de människor som besöker byggnaden.

Husets centrum är den breda trappan där folk kan stämma träff, prata, ta en kaffe eller bara hänga. Strax intill ligger caféet, restaurangen och butiken. I husets fem utställningsgallerier växlar utställningarna löpande. Gammalt och nytt möts genom innehåll och gestaltning på ett läckert sätt i detta museum som också integrerat sig vidare med sociala medier som Facebook på Internet.

Barnen och jag skuttar roade upp för alla trapporna till den lågmälda men fascinerande och unika utställningen "En Stulen Värld" om Paracastextilierna som stals av gravplundrare i Peru, såldes i hemlighet och till sist hamnade på museum i Göteborg.

Paracastextilierna är kläder och delar av kläder. De har legat begravda och perfekt konserverade i 2000 år i sanden i öknen på Paracas-halvön i Peru. De har legat i gravar, lager på lager runt kroppen av den begravda människan. De fungerade som en slags bok i en kultur utan skriftspråk, som vi inte vet mycket om. Deras goda skick och fantastiska, färgrika motiv har gjort dem mycket eftertraktade som forskningsföremål och tyvärr även inom den illegala handeln med antikviteter.

Som förälder får jag chans att vandra runt ostörd i utställningen tack vare att det inrättats en suverän lek- och upplevelseavdelning för barn i ett anslutande rum där mina knattar kan härja fritt.

På väg ut noterar jag att Göteborgs Pianofestival kommer hållas på Världskulturmuseet den 8-9 maj 2010. Pianisten Ha-Young Sul står som grundare och konstnärlig ledare. Jag synar programmet noggrannare och finner till min förtjusning att mästarklasser skall ges av just de tre svenska pianister och pedagoger som jag själv studerade för i pianoklassen under åren på musikhögskolan och privat genom uppväxten i Göteborg. Hans Pålsson, Berit Tohver och Romuald Sztern (som bl a drillat den formidabla svenske konsertpianisten Per Tengstrand inför hans segrar i flera internationella pianotävlingar).

Dom lever än.. världen är liten ibland. Men Världskulturmuseet är stort!

Läs även andra bloggares åsikter om paracas, paracastextilierna, textil, kultur, världskulturmuseet, museum, musikhögskolan, arkitektur, design, pianofestival, festival, hans pålsson, berit tohver, romuald sztern, ha-young sul, musik, göteborg, historia, barn, piano, peru

Intressant?