Jag tog med mina barn, fyra och sex år gamla, till Göteborgs Konstmuseum. Med i sällskapet följde även min mor som finns representerad i museets samlingar med några av sina verk. Den konstnärliga ådran i familjen måste ju traderas vidare. Efter ett bullrigt filmbesök, begravningen förrförra veckan av min far Rune Kjellman (även han konstnär och representerad på nämnda museum) samt alla museistrapatser jag tillryggalagt med mina barn under den senaste tidens pappaledighet så torde mina barn nu vara lite mer härdade och mogna för ett besök på stadens konstmuseum, för lite konst kan väl inte skada.. eller..?

Det börjar ivarjefall tryggt och lugnt. Vi tar trappan upp till skulpturhallen och vidare. Jag ser att min favoritmålning redan sedan unga år, Carl Kylbergs "Hemkomsten", med åren kommit att få hamna på den framträdande plats i museet där den nu tronar värdigt med sin enkelhet och värme.

Vi kommer upp till salen där den lika monumentala som berömda målningen på Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström hänger (Detta är originalmålningen, den som hänger på Nationalmuseum i Stockholm är en replik). Jag lyfter min mobiltelefon för att fotografera men blir avbruten av en vakt som säger att all fotografering på museet är förbjuden. Märkligt, tänker jag som fotograferat mängder av konst på platser som Metropolitan Museum of Art i New York, Museo del Prado i Madrid eller Musée du Louvre i Paris, vilka alla tillåter fotografering (utan blixt) - Men inte Göteborgs Konstmuseum..

Icke desto mindre märkligt tycker jag detta är anno 2010 när varje människa går omkring med kamera inbyggd i mobiltelefonen. Det tas naturligtvis mängder med foton varje dag på detta museum av besökare. Vad är det man vill uppnå? I medborgarjournalistikens digitala tidevarv finns det ändå ingen vettig möjlighet att totalt kontrollera eller förhindra oönskad dokumentation eller kommunikation (även om desperata försök till elektronisk massövervakning drivs på hårt av efterkrigstidens barn). Idag gäller det istället att acceptera informationskaos och skapa förutsättningar för att bli kommunicerad på ett tillfredställande sätt - "Gossip management" som det heter. Varför då inte utnyttja möjligheten till kostnadsfri, viral marknadsföring och möta nya generationer via alla potentiella bloggare med mobilkamera som kan fildela ett gammalt konstmuseum? (inte minst med tanke på att Göteborgs Konstmuseum själva håller sig med en urusel hemsida).

Nåväl, jag börjar med intresse studera mina barns exalterade språng kors och tvärs över salarna från tavla till tavla för att emellanåt stanna upp en längre stund, peka och dra i närmaste anhörig samt utbrista "kolla, kolla!".

Hur sorterar barnen sina intryck av konstnärliga uttryck? Vilken konst tilltalar deras unga, ännu fördomsfria, tankevärld? De brister ideligen ut i små glada tillrop, överväldigade av sin fascination över penselföringen hos konstnärer som Marcus Larson, Bruno Liljefors, Carl Fredrik Hill m fl. Barnen blir verkligen mäkta imponerade, och inspirerade, av romantiskt oljemåleri och teckning. Sämre uppmärksamhet får däremot de samtidskonstverk som dyker upp lite här och var insprängda i denna annars historiska avdelning (Konstmuseet verkar här försöka sig på ett nytt grepp med att blanda in lite nutidskonst bland de äldre målningarna, som för att liksom inlemma den i en kanon). Faktum är att barnens uppmärksamhet såhär långt inte överhuvudtaget verkar fästa vid de inslag av foto- eller videoverk med politiskt korrekt samtidskonst speglandes regnbågsfamilj eller miljonprogramsromantik gjord av någon av alla dessa svenska samtidskonstnärer med förnamn "Annica". Bristen på intresse för digitalt producerad samtidskonst verkar hos barnen inte ha så mycket att göra med själva motiven, som med insikten hur tidskrävande och pilligt hantverk virtuost stoffmåleri jämförelsevis måste vara. Det är detta som fascinerar. Även fast de inte får röra tavlorna blir det en sorts taktil upplevelse i att beskåda ett vattenfall av Marcus Larson. Kort och gott, det är uttrycket i hantverk samt effekter med ljusdunkel som vinner barnens intresse mer än koncept.

Vi stiger in i en avdelning där det faktiskt pågår en utställning riktad till barn, om katter. Lustigt nog visade barnen svalast intresse för denna barntillvända avdelning, förutom vid Bruno Liljefors "Katt på fågeljakt" (1883) samt framför en video med en katt som kryper in i en modell, i liten skala av Konstmuseet, och då ser fasligt stor ut. Som om den upptar hela skulpturhallen. Barnen verkar gå på filmtricket och frågar hela vår resterande vistelse var denna katt befinner sig. Läskigare saker väntar dem dock.

I museets moderna avdelning blir favoriterna bland konstverken bl a en mackapär ihopsatt av gamla ryska elektronikmoduler monterade i ett rack med en tratthögtalare på toppen. Mackapären vaknar till liv när vi passerar framför den, en lampa lyser och ett surrande motorljud spinner igång. Lite längre bort hänger en stor grotesk tavla, "dying couple" (1993) av Odd Nerdrum, föreställande två stela döda nakna kroppar, en man och en kvinna. Denna tavla gör min sexårige son mycket konfunderad.

Min fyraåriga dotter blir istället intresserad av det kusliga elektroniska oväsen som knastrar ut från ett angränsande, alldeles kolmörkt rum. Vi trevar oss sakta in i detta mörka rum. Barnen håller farmor och mig alltmer krampaktigt i händerna. De trycker sig tätt intill oss. Här inne pågår en datoranimerad videoinstallation föreställande en svartvit, kuslig tredimensionell miljö projicerad på stora mörka väggar skapad av sveriges främste videokonstnär Magnus Wallin (f 1965). Vid åsynen av det vitlysande skelett som rör sig omkring i animationen blir barnen blir skräckslagna. Min dotter vill ändå att vi skall ta oss en bit vidare in genom installationens mörka rum. En mörk gång leder in till ett om möjligt ännu mörkare rum. Barnen vill att farmor ska gå före för att se ifall man kommer levande ut igen. Det gör hon och de små liven ställer sig i gången och beskådar på avstånd en projicering av några mycket dunkla vålnader som vandrar långsam emot oss. Nu har barnen fått nog och vill ut ur detta konstverk fortast möjligt. Själv dröjer jag mig kvar något då jag tycker detta var det bästa avdelningen för samtidskonst hade att erbjuda.

Väl ute i ljuset säger min son bestämt att det här var "för knäpp konst" och att skelettet hade sträckt ut en hand och försökt dra in honom i bilden. Sedan vill han ändå ha ett kort på detta konstverk när vi står i bokshopen. Men något sådant fanns inte, så det fick bli ett vykort med Odd Nerdrums groteska tavla på döda kroppar istället. Min dotter valde en rosa knapp med texten "girls just wanna have fun".

Själv funderar jag på vad mina barn ska bilda sig för uppfattning om världen och människorna efter vårt besök på Konstmuseet. Två dagar senare vill de gå dit igen..

Läs även andra bloggares åsikter om göteborgs konstmuseum, barn, konst, kultur, foto, museum, magnus wallin, marcus larson, bruno liljefors, odd nerdrum, carl kylberg, fildelning, bilder, göteborg, historia

Intressant?